tynne

Tiden mjuknar och löses upp när hyperfokus, som kommer och går, tar över och jag ohämmat kan ägna mig åt att välja små, små ord till mina foton. De foton jag valt inför den utställning som förhoppningsvis ska bli av i vår. Poesiakutens (d v s min) Hällefors kvällefors-utställning som för närvarande håller på att ta form. Tjugotvå foton och en tavla har jag valt ut. (Eller om det blir ett foto av tavlan också, fast jag tänker att jag nog kan låna originalet av min vän A, som har den hängande hemma.) Nu ska texter, någon slags dikter, skrivas till var och en av dem. I förrgår fick jag idén att skriva haiku, så det har jag börjat med. Har hunnit fyra. Nu tänker jag att jag kanske också vill ha fri vers inblandad, jämte haiku-texterna. Vi får se vart alltsammans landar.

Ingen gång är jag så tillfreds med mig själv och mitt liv som när jag fritt kan få hållas och pyssla på med mina kreativa projekt. Det är så härligt! Att få försvinna in i detaljerna, formuleringarna, lekfullheten, det expanderande ögonblicket. Allt blir så lätt och – vips! – har en timme gått, fast den kändes som en minut. Med ens kan jag andas, helt och fullt. Jag hoppas, hoppas att detta kommer att avspeglas i den färdiga utställningen.

Efter nästan två veckor på Gotland är jag nu tillbaka i Hällefors. Det har hänt så mycket! Det största – som förstås är en av de största händelserna i livet – är att jag blivit mormor till en liten pojke som kanske ska heta Nils (som min pappa, men namnet är inte helt bestämt ännu) och som föddes i Visby i torsdags eftermiddags, den fjortonde maj. Allt gick jättebra och han är så fin, lätt den finaste bebisen i världen – precis som alla nyfödda, efterlängtade bebisar!

Hann också, i onsdags, gå på begravning i Hogrän kyrka tillsammans med min mamma och ta avsked av hennes kusin, som levde tillsammans med sin fru på den gård där min mormor och hennes syster växte upp en gång i tiden.

Så liv och död möttes väldigt påtagligt under dessa dagar, i det märkliga, storslagna mysterium som Livet är. Det var vackert och utmattande. Trösterikt och sorgligt och lyckligt och på alla sätt drabbande och förunderligt. Der kommer väl att ta ett tag att processa alltsammans.

Tillbaka hemma har jag ungefär bara hunnit till biblioteket för att hämta en bok som väntade på mig, Simon Sorgenfreis ”Öppna era hjärtan”, äta vattenmelon och bönor (inte samtidigt) tillsammans med min man och läsa några sidor vidare i Jane Bordens utmärkta Cults Like Us, som är ett måste för alla arvet-efter-reformationen-nördar där ute! (Hallå, ho-ho, var är ni hela högen och vad menar ni med att mina specialintressen är lite udda? Hursomhelst och oavsett, jag bedömer den vara av stort intresse även för dem som kanske är mer måttligt intresserade och inte, som jag, råkar ha att läsa om och fundera kring Luther, Calvin, reformationen och dess verkningar, amerikansk kristen evangelikalism och new age-filosofins grunder som nördig hobby.) Den finns som ljudbok också, inläst av Borden själv och med mycket humor, men precis som med Gopals Days of Love and Rage så kände jag att jag, utöver att lyssna, ville läsa boken själv för att inte riskera att missa någonting.

En ny virkning har jag påbörjat med, en liten bebiskofta i glada färger. Nu måste jag bara lista ut hur jag ska tillverka och virka på ärmar utan att det blir knöligt…

*

Apropå Gotland så var det, som vanligt, både skönt och jobbigt att vara där. Hann och orkade inte åka förbi och besöka mitt gamla hem på Hässelby och fina G och E som bor där nu. Dels för att det var så intensivt och upptaget med allt, lite ont om tid alltså, men också för att det redan var så stora känslopåslag att jag blev helt yr och vilse i pannkakan inuti mig själv. Som vanligt hade jag även ruskigt svårt att sova hemma hos andra, även om jag tycker mycket om dem och gärna vill träffa dem – ja, svårare att sova än vanligt, menar jag – så det blev inte mer än några få timmar per natt. Fast det var det (lindrigt uttryckt) värt förstås. Men ofta är jag ledsen över att det är så svårt och slitsamt att vara bortrest också när det händer fina och roliga (eller viktiga sorgliga) saker.

I årtionden har jag sörjt och varit heligt förbannad över exploateringen av hemön. Nu är nya regler på gång (rörande ägande och andrahandsuthyrning av bostäder) som ytterligare kommer att öka segregationen, massturismen (som ingenstans är hållbar och kompatibel, varken ekologiskt eller socialt, med förutsättningarna på de stackars platser som sugs ut för att ge de välbeställda deras nöjen och glamour) och ödeläggandet av allt det en håller kärt och värnar om.

Och så är det kalkindustrin från helvetet förstås, och dess representanter… De girigbukarna kommer inte att ge sig förrän de sprängt och forslat bort hela ön.

Ja, det är så mycket sorg och oro i den senkapitalistiska vansinneseran. Sorg och oro som vi är många att känna, jämte orättvisorna, övergreppen.

Egentligen, tänker jag, är det väl fånigt att sörja det materiella, allting är i ständig rörelse och förändring i den här världen, ingenting består eller förblir. Och vi ska alla dö o s v. Sedan slår det mig: allt det vi sörjer är materiellt. Jordiskt, kroppsligt och sinnligt. Döda människor och djur, fällda träd och förgiftade hav, grymheter som begås mot det och de levande. Moder jord och hennes varelser. Allt det vi sörjer är närvaro, på flera nivåer, men alltid kroppsligt och sinnligt. Och utan kroppar och sinnen skulle vi inte heller ha någonting att sörja med.

Jag sörjer min hemö, all slags exploateringen av den. Det är så det är. Utöver det gläds jag åt Lillkillen och att allt gick så välsignat väl när han kom från tidlösheten in i tiden och den här världen.

De här bilderna av min son L och hans kycklingar är från den 12 maj 2012. (L var vid tillfället på dagen 7 år och 8 månader gammal.) De dök upp i minnesflödet på sociala medier och gjorde mig så varm och glad i hjärtat.

❤️

… och trädets allseende öga.

Befinner mig på Gotland några dagar, så här kommer blommor från Botaniska trädgården.

7.

–

I sju år lyssnar jag till andra tala om Vägvisaren
och mycket annat som rör tro & tradition, diverse,
därefter lägger jag ifrån mig snäckorna i skogen uppåt älven,
på en liten stubbe lägger jag dem, mossbelupen och vild,
går vidare in
Följer spåren av önskan att tala själv, direkt med Henne
inga mellanmunnar

–

Sedan jag fick mina diagnoser
(och bekräftelse på något jag alltid känt till; konsekvenserna
av att födas tre månader för tidigt, väga ett kilo, överleva)
har jag försökt linda sinne och språk kring detta,
kring vad som krävs för att leva med Annorlundaheten,
vad för slags väsen den är, hur den kan hanteras,
kanske t o m tämjas som ett domesticerat vilddjur,
men uppgiften känns omöjlig, utmattande ohanterlig
då varje rad, varje ord och stavelse, är sin egen vampyr

Mitt lånade livsblod – för ingenting

–

Ångestsmockan hänger i luften sedan dagar, så
slutligen träffar den mig – det gör den alltid
med regelbundenhet får den in en knockout och ser mig
gå ner för räkning
I utplåningen lyckas jag ändå tänka någonting om den,
få en klarhet, en bild av något viktigt
men när jag sedan försöker minnas undflyr mig insikten
försvinner in i efterdyningarna av flodvågen
när jag återfår vardagsmedvetandet, lyckas hålla
det oroligas väsen någorlunda på plats, lyckas vara
i kroppen utan att skada den

–

Sedan händer något, mellan sömn och vaka,
ur myllan tränger skottet upp, rotat starkt och rött:
ja, allting är i ständig rörelse, förvandling,
utom den/det Enda eviga
(ett Mysterium, den allestädes närvarande skapande kraften)
och det är till den/det Enda oförgängliga
som jag genom min åkallan och åminnelse erbjuds inträde
i allomfattande Kärlek & Barmhärtighet,
denna gränslösa medkänsla och tillhörighet, Ömhet
som den/det Enda (Mysterium) är och för alltid
Är

–

Den natten drömmer jag om ett barn, självklart och nöjt
som Vintergatan

6.

–

Med vårvintern kommer den stora tröttheten
och vi sicksackar oss fram mellan hundskitarna på trottoarerna
det är samma visa och samma svordomar varje år:
”varför skaffar folk hund om de inte kan städa efter den” o s v
(och betydligt värre, det finns de som mumlar om skottpengar)
Jag går med blicken i backen som vanligt, nu gör det nytta,
och minns förmaningar om att räta på ryggen, lyfta huvudet
men huvudet önskar kvällsluft och nattrymd, annat
än smutsiga snöhögar och framtöat skräp

–

Färghungern vrålar i oss, vi känner den så starkt,
ur djupet av våra sinnen växer längtan efter det starka och klara,
efter ljus att strömma ut ur alla dessa livräddande nyanser,
jag viker pappershjärtan, bygger collage, virkar sjalar,
letar fram den gamla akvarellådan och äter ur den med ögonen
Snart, snart ska kvällarna öppna sig, lukta jord och hopp,
fågelsång fylla våra själars undantagsstugor
Också djuren är uppspelta, det vet jag
även om jag ser dem mer sällan nu, de har dragit vidare
men hör av sig då och då, Vägvisaren är med dem

–

Och solen går upp och solen går ner
över onda och goda,
över änglar och människor och djinn
för nu är solen tillbaka, nu stiger den igen,
kallar oss alla åter, kallar oss alla för sina
Det här är en melodi, en slagdänga på repeat
(använder någon ens det ordet längre, slagdänga?)
Det som väller fram är Nåd och vi står stilla
sträcker oss, sträcker oss,
som tussilagosolar i vägkanten

–

Då jag inte kan sova sitter jag uppe, läser
Joyce Carol Oates, Susan Abulhawa, Patti Smith,
The Conference of the Birds
ser om favoritfilmer jag hittar i teven
This Boy’s Life, Totoro, Amelie från Montmartre
och börjar känna att livet är möjligt igen
om än för starkt, för överväldigande – som vanligt

–

Hela tiden väntar jag på att det kapitel ska komma
där den verkliga historien börjar
Det är smärtsamt när minnen pressas fram ur ryggraden
men jag tror att allt det där flyttandet,
allt det där lämnandet,
var ett sätt för Henne att skapa en plats jag kunde sakna
och därför återvända till i minnet
med Hela mitt sinne för detaljer
Och jag minns hur jag låg i de varma fälten av ljus som blev
när solen föll in genom takfönstren på övervåningen,
körsbärsträden, berget i dagern, rosenhäcken, cykelskjulet,
alla sluttningar och små höjder, stenmuren i trädgården,
hammocken på uteplatsen

–

Detaljer på detaljer på minnets lagerhyllor,
ingen kan ta dem ifrån mig
Allt annat, men inte dem

Emellanåt (eller regelbundet väldigt sällan) hittar jag gamla anteckningar. Eftersom det fungerar så att jag ständigt (särskilt när jag går) får bilderna och ljuden av ord och meningar på repeat i huvudet, så skriver jag ner dessa ”uppslag” (för att de är bra eller helt enkelt för att bli av med dem) på papper eller i telefonen.

Här är några exempel:

–

I det här förrådet finns, sa hon,
Allmänna Bra Grejer

Det låter, sa jag, som titeln på en poesisamling

–

Ni behöver inte förstå detta
eller egentligen ens veta det,
det är för mig att greppa, förkroppsliga
Du är ett parallellt universum

–

Var alltid en främling här

–

Förvandlingar, metamorfoser
Att bli någon annan, något annan
Att vara den en alltid varit: någon annan
Att vara, att bli, aldrig förbli

–

En kommer hem. Fast bort. Fast hem.
Ny beläggning på vägarna, annars är det mesta sig likt. Tiden går ingenstans.

–

Du ser det kanske inte, säger jag, men min hud är tunn som ett rispapper. Allting tar sig in. Och nu orkar jag inte mer. Bara låt mig vara. Låt mig vara ifred.

–

Att finnas till på det sättet, i det djuriska (ögonblickets närvaro).

Med tydliga uppsåt, inte minst detta: att vara genomsläpplig.

–

Trots kylan, fågelsång
Överallt hjärtan på marken

–

En äng med ett eget språk
Gud är ett verb

–

En ström av människor forsar genom världen

–

Ett hav av visioner, vattnet förbinder

–

–

Jag hittar också några små texter från när jag var kattvakt på Rombohöjden och bodde där ett par veckor. De skrevs den 22 september 2022:

–

22 september

–

Mossa, löv i gruset; björklöv
grusväg, gräs

Apokalypsen
Är den vad som väntar nu?

Plötsligt står där, vid hagen, några får
tittar på mig som om jag kom med äpplen

*

På förstubron, en fåtölj
solen som lyser in på den
via lönnen vid höstdagjämningen
När jag sätter mig i den
faller generation på generation genom mig
jag genom dem

Molnen kommer

*

I min väns trädgård står utemöblerna kvar
jag sitter i dem och hör löven falla

När tvätten är klar hängs den på linorna
blir till öar av allehanda färger
i det sviktande gröna

Postbilen kör förbi
men stannar inte

*

En av mina söner fyller trettio idag

När han föddes var jag tjugotvå
och vädret var ljuvligt

Innan vi åkte till BB satt jag på kyrkogården
pratade med honom
om att han skulle födas nu, sent den kvällen
Vi hade samtalat mycket
under hans nio månader i min kropp

Jag visste hans namn, han visste mitt

*

Katten T har med sig en mus in i köket
leker dödsleken med den

Jag försöker hindra skeendet, få ut musen
men misslyckas

När allt är över ligger musen livlös på mattan
det enda jag kan göra är att begrava den
efter att T tappat intresset
Inte ens äta den ville han, bara jaga

Apokalypsen var det, ja
Sedan valet har jag tänkt oavbrutet på den

*

Dricker eftermiddagskaffe ute
äter två små kanelbullar, köpebröd
Allt är overkligt stilla, solvarmt
en fluga slår sig ner på bordet framför
en humla surrar, i bakgrunden finns fågelljud
inte sång men läten

Plötsligt: vind
väldiga rörelser i trädens lysande kronor
det frätande ljudet av motorsågar
Fallande skuggor

Vi vantrivs i det postmoderna, tänker jag
Sådär som han sa, filosofen

*

Dimma är ett vackert ord

Dimma

Dimma är en vacker händelse
av kraft som sammanlänkar dimensioner
en resväg, stig, väverska

världar i världen
tider i tiden

Väldighetens andedräkt

*


Trettio år, vad betyder det?
Ingenting
På ett ögonblick, en sekund  är jag tillbaka där

Skriver till min son, gratulationer
skickar några foton

Till den här platsen vill jag ta dig med
när du kommer på besök
(jag skriver när, inte om)

En timmerstuga i skogen
eldstad både ute och inne
en tjärn nedanför den lilla höjden
stenbumlingar i alla storlekar

Stillhet
som om livet vore skyddat här
finge röra sig i sin egen takt

Som så ofta när jag är ute i skog
vill jag lägga mig ner i mossan
luckras upp, bli till

*

Ur tystnaden smyger orden fram
ur varandet, bortom det påtvingade görandet

Det görandet har jag sannerligen tröttnat på
det vill bara ha och ha hela tiden
aldrig blir det nöjt
det är som kapitalisterna, ett rovdjur
sliter sönder allt och alla, förbrukar

Det påtvingade görandet har alltid bråttom
är tunnelseende, självgott
men det finns ett annat slags görande också
det är ett görande som, likt orden, stiger fram ur varande
svarar an, ansvarsfullt

*

En viktig uppgift är att vårda
hågkomsten av vårt beroende av varandra

Koltrastarna på gräsmattan under lönnen
rör sig in i och ut ur synfältet
fukten dröjer kvar
bara den väta som dunstade från hustaken i morgonsolen
är borta, förångad

Gud allena vet hur länge något eller någon
blir kvar

Du skulle ha uttryckt det lite annorlunda
men betydelsen hade varit densamma

Färger bleknar
stjärnor gör det aldrig, de bara upplöses
i dagsljuset

*

Titta. Se
Lyssna. Hör

Att titta är inte detsamma som att se
att lyssna är inte detsamma som att höra

Vi vet det, men tar vi det i beaktan?

Världen är inte jorden
utan det vi byggde på den
ofta i kamp och ofrid med den

Vi behöver hitta jorden under världen
fågelsången under maskinernas brölande

Inte så att vi måste vara emot allt
men mera med

*

Säg efter mig:

Bergen stiger
bergen stiger
bergen stiger

fram ur dimman

Upprepa och lyssna

–

–

Och så hittar jag den här, om Poesiakuten som jag alltid har i tankarna:

–

26 september

–

Broderi är en urkonst
Att brodera, tänker jag mig, måste vara ett av de bästa sätten att berätta
Om allt
Stygn för stygn av framtid, nutid, dåtid – ja,
Varje tid kan fångas i små, små portioner
Dåtiden inför vår blick, synlig, där vi står och går i nuet
Nutiden, det ögonblickligt pågående varandet
Framtiden bakom oss, bak våra ryggar, vår nacke, för
Vi kan inte se den, men den nafsar oss
Ylar, viskar, viner
Som nattljus

*

Poesiakuten, ta oss dit!
Ta oss skyndsammast till
POESIAKUTEN – jalla, jalla! Plingplongtaxi pronto!
Vi måste för tusan få hjälp att andas här

Runtom på byn brinner hösten i träden
Luften är hög och klar och nattfrosten har kommit
Allt är så våldsamt och levande vackert,
föser oss mot mellan radernas bortom

Men vad gör vi?

–

Kanske får jag någon dag användning för alla mina textinfall… Alla ljud och bilder som också är ord och meningar (för alla ord och meningar är bilder och melodier). Eller inte. Det spelar ingen roll heller. De finns. De kommer och går. Är delar av ett jättelikt mönster.

Någonting slog mig idag. Min bil skulle lämnas hos vår snälle mekaniker Omar, som lovat att fixa ett skrammel innan min Insha’Allah-resa till Gotland om några dagar. M hade lovat att ställa ner, och till natten hämta, Toyo på diverseområdet downtown Hällefors, d v s på nedsidan av järnvägen där en rad mer eller mindre hörka industrilokaler-som-också-kan-vara-butiker-eller-verkstäder-eller-till-och-med-en-gammal-restaurang ligger. Sådant är bruksortslivet i dagsläget, en gång i tiden var det säkert modernt som tusan här, nu mest skräpigt på ett ändå ganska trivsamt sätt. Jag, som är lite av en sucker för gamla industrilokaler, bilskrotar och allmän skruttighet och övergivenhet, kan tycka att det är spännande och intressant att vandra omkring på platser som denna, fundera kring hur det såg ut förr, hitta trasiga men fina och överraskande saker att fotografera. Men så ringde M:s chef och erbjöd honom ett dubbelskift, vilket betydde att han inte skulle kunna plocka upp Toyo igen efter att han gått av sitt eftermiddags- och kvällsskift omkring klockan 22. Jag sa att jag kan gå ner och hämta bilen, inga problem. Skulle vi kunna lämna extranyckeln till Omar, så att jag kan behålla den vanliga? Nej, överenskommelsen var att M skulle låsa bilen och sedan placera den ordinarie nyckeln på vänster framdäck. Så var det bara för mig att promenera dit och ta bilen sedan, när Omar fixat den och därefter lagt tillbaka nyckeln på samma ställe som vi lämnat den på.
Genast blev jag orolig. Tänk om någon annan tog nyckeln från framdäcket och körde iväg med bilen? En hel film spelades på sekunden upp i mitt huvud, innehållande allt från uttråkade, tjuvrökande ungdomar med Red Bull-påslag till stenhårda anställda på försäkringsbolag som styvnackat vägrade betala ut en enda spänn för en stulen bil till någon som klantat sig oförlåtligt genom att lämna nyckeln tillgänglig. Någon brist på fantasi råder som vanligt inte i tokskallen.
Efterhand som stressnivåerna steg insåg jag plötsligt, efter att M och jag gemensamt ordnat med att bilen kommit på plats inför reparationen, att oron skapats p g a att det är just jag som är inblandad. Att jag hade varit helt lugn med att låta M (eller någon pålitlig annan) sköta förehavandena enligt den uppgjorda planen, men att så fort jag själv blivit inblandad förväntar jag mig att något ska gå snett. Om inte förr så senare. Som om just min inblandning i situationen, denna eller vilken som helst, utgör en allvarlig risk för – ja, t o m en garanti på – att problem ska uppstå. Alltså, att så fort just denna person adderas till en ekvation så kommer den, på ett eller annat sätt, att gå åt det håll där pepparn växer. Att det helt enkelt är att be om trubbel att involvera mig i vad det än vara månde.
Eftersom jag har ett förflutet som astrolog – något som gör sig påmint ibland, men som jag numera sällan nämner – kommer jag att tänka på den symboliska kartan över mitt födelsehoroskop med Uranus (rebellen, den bråkiga visionären tillika kärringen mot strömmen) på Ascendenten (den punkt i öster som representerar bl a det intryck vi gör på andra, vårt ”ansikte mot världen”) i Vågens tecken i en knepig nittiogradersvinkel till min Sol/Venus-konjunktion i Stenbocken, samt i en lika knepig hundrafemtiogradersvinkel till Mars i Fiskarna.
Nåväl, nu blev det genast onödigt esoteriskt här, men summan av kardemumman är att kartans symboler i dessa konstellationer beskriver en hel del trassel och högspänd energi i den person vars karaktär, styrkor och svagheter astrokartan avbildar (och som just i det här fallet råkar vara jag).

”Somliga människor är så försvagade att de inte ens förmår bryta ihop”, sa filosofen Ludwig Wittgenstein, som också utnämnde sig själv till en sådan människa. Kanske var det precis dem som går på uppvarvad, urspårad Uranusenergi – om vi nu tillåter oss att kalla nervös inre anspänning för det, trots att flumvarningslampor må blinka – som han syftade på. Utmattade men uppskruvade människor. Det är i högsta grad sannolikt. (Jag kanske borde ta och kasta en blick på hans födelsehoroskop förresten…)
På något vis hänger alltsammans ihop. Nu måste jag fundera på hur.
Det var hursomhelst intressant att få syn på det där grundantagandet, att om och när jag blir inblandad i något så kommer det att gå åt pipan och misslyckas. Jag minns att jag som barn hela tiden kände att det var mitt fel när saker och ting blev jobbiga och sorgliga. Och att den känslan jämte nervositet skapade en återkommande trötthet, en känsla av uppgivenhet, emellanåt förtvivlan.
Det är ett märkligt grundantagande att leva med. Nog bäst att undersöka det litegrann, sådär från sidan, smyga på det. Försöka hitta ett sätt att hantera det.
Nu väntar jag på att M ska ringa och säga att det är dags för mig att hämta Toyo.

PS. Efterord. Eller tillägg. Nu är bilen hämtad och, som så ofta, gick allt alldeles bra. Tacksam rullade jag hemåt i den nästintill första ljumma och stilla aprilkvällen. Det ska bli varmt till första maj, har jag hört. Lillnalle och jag kan ut och cruise:a då.

5.

–

På orten där jag nu kokar gröt, odlar rosmarin och
citronmeliss i köksfönstret, till våren kanske syrisk oregano
i små runda fiberkrukor från en handelsträdgård,
finns en pizzeria, sådär som det glesbygdsgör
och efter händelsen på mossen går jag dit i andra skor
som vore jag alldeles utsvulten,
beställer en halloumiburgare med pommes och slukar den
som vore jag vargen eller björnen bortöver
Kanhända var det häpnaden som väckte min aptit
eller bara det enkla att jag inte ätit på ett tag, inte sovit heller
Sitter ensam vid ett fönster och tittar ut på lägenhetshusen,
bilarna som far förbi – inte många är de,
minuterna som far förbi – aldrig ska de komma åter
aldrig, aldrig ska denna stund, denna mättnad komma åter
I handen trycker en bit upphittat stanniolpapper
av vars lysgröna färg jag inte får nog; även blicken vill äta
och det finns så mycket att fundera över,
Prasslar fågelvingar? är t ex en fråga jag inte kan släppa,
är det prasslar de gör? jag såg det i en översättning
men vilket var ursprungsordet?
(vilket är allas vårt ursprungsord?)

–

Prasslande fågelvingar –
mitt inre fylls av pappersverk, lager på lager av
papier maché och kartong till kroppar,
silkespapper till vingar, uppsänd över och fäst vid
ståltråd, trä, piprensare,
galler som till varelser formas, omformas
i en kreativ skapares händer,
hängs upp i linor, tas ned; en hel verkstad, en ateljé
under vars höga tak fågelvingar kan just prassla,
t o m vill prassla, som av en okänd fri vilja och längtan,
riktigt önskar att få göra det

–

Utan att ha några svar, för vem har någonsin sådana,
ger jag mig ut på mossen igen
sedan det töat och allt kommit att luta av vatten
Orden har drunknat och sjunkit, det är inte klokt
på hur många sätt ord kan tystna och dö
Med tårvåtkinderna vindpiskade står jag i blötan,
låter tystnad och ljus vidröra hjärtat, fylla det,
maka sig till rätta i kamrarna, bo in sig och trivas
Dagarna går och blir längre

–

De finns, som öppnar upp rum, centralt och färgglatt,
bjuder in alla som vill att komma förbi, sitta ner,
kultivera solidaritet och drömmar,
ja, nu blir det dags att tala om drömmar igen
fast av ett annat slag, de nattliga får lämnas därhän,
färdas längs sina egna mörka vägar, ogripbara
i medvetandets utkant (till dess medvetandet lyses upp,
gatlyktor tänds längs dess vägrenar och rastplatser)
Gång på gång börjar vi om,
varje dag är en ny början,
hinnan mellan mig och världen är så tunn
att den i praktiken är icke-existerande, en skugga bara
som håller de inre organen på plats