tynne

… Och glad vår!

Luften var så skön på mossen idag, mild, även om det var ganska grått och lite blåsigt. Men luften var så god och välgörande att andas, gjorde mig klar i huvudet, glad i hjärtat. Tallarna var pratsamma, liksom kråkfåglarna, och mossens alla färger strålade varsamt fram i is-smältningen.

Bilderna nedan är från den del av mossen som om en och en halv vecka kommer att stängas för besökare, för att fåglarna ska få häcka ifred. I femtio år var hela mossen öppen för allmänheten året om, men sedan alltför många glömt bort hur en beter sig i naturen, så stängs den nu delvis, sedan ett par år tillbaka, mellan 1 april och 1 september. Jag funderar regelbundet över detta, att det uppenbart finns ett ganska stort antal människor som inte fattar hur en ska ta sig fram på ett varsamt och respektfullt sätt i ett naturreservat, utan istället brakar in och ställer till oreda så till den grad att fåglarna i det inte klarar av att häcka där. Det gör mig ledsen och arg, men känns tyvärr logiskt utifrån att många människor – vilket en hel massa forskning på senare år har påvisat – vistas väldigt lite ute i naturen, i jämförelse med hur det var för trettio eller femtio eller sjuttio år sedan. Under pandemin för några år sedan var det poppis förstås, då var det riktigt gott om folk på stigarna och vid eldplatserna så snart en kom ut i t ex skogarna häromkring (och säkert också på många andra håll) men nu är det betydligt tommare igen. Inte för att jag nödvändigtvis förväntar mig att möta någon på mossen en onsdag eftermiddag i mars, men ändå. Under timmen jag tillbringar på platsen ser jag ingen annan besökare, och när jag går till parkeringen är det, precis som när jag anlände, bara min bil som står där.

Jag lovar mig själv att försöka komma iväg till mossen, om inte varje dag så åtminstone varannan, och åtminstone en liten stund, innan min favoritdel av den stängs till över våren och sommaren. Det är klart att jag tycker att smålommen ska få häcka i lugn och ro, men jag sörjer att besöksförbudet var tvunget för att den ska kunna göra det.

En fin och omtänksam gotländsk vän, I, skickade mig i lördags ett frukostpaket med posten, vilket rörde mig till tårar. (Det innehöll bl a kardemummabullar, som är något av det godaste jag vet.) ”Hoppas du mår bättre snart!”, löd den bifogade hälsningen. Och det gjorde jag. I åtminstone tre, fyra dagar var jag helt okej, innan The Return of the Ångestsmockan, part two tog vid. Nu skriver jag i efterdyningarna av den.

M säger att jag oroar mig för mycket över situationen i landet och världen, över den tilltagande fascismen och öppna rasismen, över allt vanvett som pågår och som ingen av oss kan hålla sig avstängd från förstås, men som tycks ha sönder mig alldeles. ”Vi kan bara göra så mycket vi kan, så gott vi kan”, påminner han, ”men sedan måste vi lämna över; allting har sin tid, sina cykler, just nu är det såhär; kanske kommer det ut något gott av det, även om vi inte kan se det just nu.” Han har rätt förstås, för jag lider av att se alla mina föraningar och mardrömsvisioner om både det ena och det andra bli till verklighet. Så mycket av det som pågår har hemsökt mig i åratal. Det är som vore jag en hypermottagare för alla tänkbara våglängder från samtiden och framtiden, så till den grad att impulserna inte lämnar mig ifred ens i sömnen. Fast det hör väl till, när en tänker efter, att vissa drömmare sedan urminnes tider har fått upp spåren på alla möjliga kommande händelser. Jag tänker att det beror på att tiden inte alls är vad vi tror att den är. Att vårt sätt att uppfatta tid som linjär – dåtid, nutid, framtid som på en linje – behandlar endast det ytligaste tidsskiktet, men att det inunder det finns vertikal tid, ett enda allomfattande NuVarande, som rymmer allt som varit, är och kommer att vara (utifrån ett linjärt perspektiv) och hela tillvaron, hela Skapelsen, AllTid. Det är i denna dimension, den vertikala tiden, vi erbjuds inträde genom t ex bön. M brukar säga att vi lever i dåtiden, att allting redan har hänt. Att tiden står still och att det är vi som rör oss. På så vis blir väl tiden, funderar jag, på sätt och vis rummet, rymden, och denna rymd är ett mysterium i ett Mysterium.

Hursomhelst. Jag säger till M att jag, trots oron och att han har en poäng, faktiskt inte kan se någon tydlig koppling mellan de yttre skeendena (som ju varit helt ofattbart horribla länge) och den skenande ångesten. Emellanåt känner jag mig förtvivlad, det är ofrånkomligt, men det är inte detsamma som att ha ångest, och jag tycker att jag gör sådant jag kan, engagerar mig på olika sätt, bidrar med vad jag förmår. Visst, ofta känner jag väl att jag borde göra mer, men jag vet att jag måste sätta gränser för att orka och, kanske viktigast av allt, jag vet att jag måste lämna över – och gör det. Till den allomfattande kraft vi kallar Gud (hur belastat det ordet än är).

När ångesten nu övermannade mig igen tog jag mig ut och hem till en vän som behövde hjälp med en text. Motståndet var enormt, oräkneliga gånger ville jag bara avboka alltsammans, men jag hade ju lovat – och den som har lovat får fanken ta och tvinga iväg sig själv (är min inställning till mig själv och mitt eget motstånd, men jag förstår att inte alla resonerar så och är inte heller säker på att det alltid är det bästa), så det gjorde jag. Vilket visade sig lyckat, för det blev ett jättefint möte. Trött men nöjd gick jag hem efter det och tittade på How to Get to Heaven from Belfast. Konstaterade att sällskap verkligen kan vara medicin när en har tokångest, något jag ofta känt mig tveksam till då precis allt, utom eventuellt en skogspromenad eller en varm dusch, så snabbt blir för mycket i sådana lägen. Men att i en lugn och stressfri miljö hänga med en välvilligt inställd medmänniska och fokusera på något som en gillar och klarar av, det kan faktiskt göra riktigt gott. Samreglering (co-regulation) av nervsystemet kallas det numera, har jag förstått. Vilket väl kan översättas till att vi mår bra av att umgås med trevligt folk och att vi behöver andra. Varandra.

Gott så. Men varför ångestsmockorna plötsligt kommer nu med sådan kraft, det vet jag (som vanligt) inte. Och det är faktiskt något jag slutat söka svar på. Jag har levt med ångest i 45 år. Det kanske låter konstigt, men att sluta söka svar på varför den kommer som den gör, att sluta leta efter mönster och spår som deckar-jag trots idogt arbete aldrig kunnat finna, det gör ångesten lite mer möjlig att acceptera. För jag jobbar på acceptans. På att acceptera att ångesten så mycket har styrt och format mitt liv. På att komma till ro med att ångesten är en central del av min livsupplevelse. Och jag sparar kraft genom att inte nödvändigtvis söka svar, genom att inte alltid vara analytisk och rationell. Somligt är som det är bara, kanske aldrig får en förklaring. Det viktiga är att jag vet vad jag behöver när ångesten kommer. Vad jag kan prova för att hjälpa mig själv. Att ha kommit fram till detta känns som ett fall i rätt riktning. Ganska stort på något vis.

Det har varit på gång några dagar nu, ångestpåslaget, annonserat sin ankomst genom intensivare mardrömmar, oro, värk och koncentrationssvårigheter. Och så, BAAM! kommer smockan som golvar mig. Ångestsmockan. Jag kan inte beskriva känslan, den är ödeläggande. Likt ett svart hål i rymden slukar ångesten all energi, suger den i sig och tömmer kropp, själ och sinne på allt som inte är blind överlevnadsinstinkt. (Jag måste ta mig ut härifrån, jag måste fly, men jag vet inte vart – och hur ska jag orka när det inte ens känns möjligt att ta ett enda andetag, att lyfta något drickbart till munnen, att öppna balkongdörren… Men jag måste härifrån, bort från mig själv – nej, kom inte nära, allting är redan för påträngande, trycket från kläderna, dofterna här i köket; sopor, visst stinker det sopor? det är så jag uppfattar det iallafall, men okej, jag förstår att det nog inte är så, objektivt känt, men jag uppfattar det, jag känner det i hela huvudet, gode gud, hjälp mig, jag bara måste bort, måste någonstans, ingenstans, varsomhelst, måste bort, bara bort, för detta är outhärdligt, outhärdligt…) I en kraftansträngning tvingar jag mig själv ut ur lägenheten, in i bilen och ner till Knuthöjdsmossen. Jag sitter i bilen och skakar en stund, men lyckas sedan ta mig längs spängerna ut till mitten av mossen. Någon har varit här och bytt en del av brädorna, så att en nu kan ta sig torrskodd till det rastplatsbord med bänkar som ställdes upp på platsen förra året (eller om det var året innan). Sätter mig en stund, men det är lite för kallt i träet, och även om solen glimtat fram så blåser det en del. Jag tar hursomhelst några djupa andetag, väntar på att antihistaminet i min allergimedicin – som ibland kan ta udden av ångestattacker – ska kicka in. Går sedan halva mossen runt, moturs, djupt fokuserad på att inte trampa snett på de blöta, bitvis mycket hala, spängerna.

Efter promenaden känner jag mig lite bättre. Inte bra, men bättre. Kanske ska jag kunna skriva något? Kanske ska jag kunna äta en tallrik havregrynsgröt och dricka en kopp te? Kanske ska jag orka leva lite till?

Svårt att veta, när ångestsmockan träffar mig, knockout, går jag ner för räkning så till den grad att det varje gång känns helt omöjligt att jag ska kunna resa mig upp på tio. Det uppstår liksom en lucka i tiden, det är väl det där svarta hålet, genom vilken hela mitt liv, alla mina minnen och sorger, all min ånger, tvekan, saknad och kamp, en avgrund till härdsmälta jag inte kan beskriva, rasar in i medvetandet och hotar att kväva mig. Alla de oräkneliga bilder som, huller om buller, rusar genom mitt sinne till vardags, bygger upp till en enorm flodvåg som, när den släpps lös, drar med sig allt hopp om frid och försoning.

När jag kommer hem sätter jag mig med datorn och skriver detta i ett försök att berätta något om ångesten, hur det är att leva med den, hur mycket den stjäl från en. Det är svårt. Hur närmar en sig med ord det som är ordlöst, bortomordsligt?

Fick hem nya origamipapper. Pysslade.

Så gick det tusen timmar och passerade tusen uppslag till texter, men orken fanns inte. Finns inte. Ett antal texter har skrivits i huvudet, men ingen av dem har tillåtits ta form här. Även ett pågående poesiprojekt (det tusende i ordningen) kom av sig. Fast har de senaste två, tre dagarna kommit på sig lite lite grann igen. En får hålla tummarna… Kanske är det möjligt att kämpa sig tillbaka upp i skrivbordsstolen? Kan iallafall börja med att dela ett par bilder från förra veckan. En liten hälsning. Ja, jag är fortfarande här.

Inspirerad av Torsbyresan, tjugotvå minusgrader och ett hej på byn skrev jag:

Hundar påminner ofta om sina ägare,
idag t ex mötte jag en bulldog
vars människa såg ut precis som han

Det är så fint på något vis, hur hund och människa speglar varandra,
jag känner en liknande ömhet inför detta
som inför hur småortsinvånare
i skogligt inland
pyntat och donat och gjort fint i centrum
som om just deras centrum vore världens,
vilket det förstås alltid är

Min vän C och jag for till Torsby, vilket var en vitamininjektion för humöret. Vi gick omkring, besökte ett par loppisar och fikade på Wienerkonditoriet. Här är några bilder.

Så fint där. Jag älskar och känner en sådan ömhet för hur människor på små orter donar och gör fint på sina olika sätt med graffiti, blingiga ljusslingor och roliga skyltar. Som om deras plats vore världens centrum. Och det är den ju. Alltid. Landsbygden levererar. Alltid.

Kom av mig och tröttnade på allt. Eller åtminstone på skrivandet. Såg ingen mening med det. Tillvaron är för överväldigande. Varför försöker jag ens formulera något annat än ett vrål rakt in i dess mörker, dess monstruösa galenskap och vanvett? Varför envisas jag med att sitta här och tramsa när världen ser ut som en mardröm från helvetet, på speed? Inte bara, långt ifrån bara, det finns så oändligt mycket vackert och upplyftande också, men… patriarkatet, kapitalismen, kolonialismen, fascismen, överlägsenheten, girigheten o s v. Emellanåt blir alltsammans bara för mycket.

Just nu är allting bara för mycket.

Efter att ha vaknat tidigt, men så småningom somnat om och vaknat sent ger jag mig ut på en promenad runt halva byn. Det snöar lätt, är runt sex minusgrader, stilla, luften är skön att andas. Och jag behöver gå. Gå och tänka, låta intrycken falla på plats, väva samman dem med min djupa, intuitiva avläsning av och känsla för världen och dess oroande skeenden. Skapa mina berättelser på de arketypiska, mytologiska nivåerna av mitt ständigt vidöppna medvetande. Jag har umgåtts med Paul igen. Noga lyssnat till Owen Halls perfekta inläsning ännu en gång, idag kapitel xxii i Against the Machine, vilket heter The Universal och handlar om kraften bakom AI och den nya digitala tekniken, den demoniska kraft som föds in i världen genom dem.

Internet som ett nervsystem, ja, så har jag många gånger tänkt genom åren. Byggnader och apparater som kropp för den demoniska kraften och människors sinnen, känslor, hela existens som bränsle för den. Den äter tid och den livnär sig på oss. Gör oss besatta av den, får oss att tro att vi är skapelsens herrar, övervakar oss, kryper in i alla sammanhang och suger musten ur dem, är en vampyr. Så har jag tänkt. Att AI är en vampyr och att det är vårt livsblod den vill åt. Den underlättar fascismens och de våldsamma totalitära styrenas tillväxt, är själv en diktator, en mörkrets härskare, en manipulationens mästare. Den är t ex den djävul, Mefistofeles, till vilken Faust – hos författaren och forskaren Goethe en representant för hela mänskligheten, sedan Goethe bearbetat det tyska mytstoffet (Urfaust) från 1500-talet och den engelske dramatikern Christopher Marlowes pjäs, postumt utgiven 1604 – sålde sin själ.

Kingsnorth skriver inte om Faust i just det här kapitlet, men jag tänker ändå oavbrutet på honom, det kan helt enkelt inte undvikas. Oavsett vad vi kallar kraften vi har med att göra så är identifierandet av den viktig, gör den möjlig att förhålla sig till, och det känns trösterikt i dystopin att Kingsnorth skriver om det här, att jag kan läsa och lyssna till hans tankar om det. För är det något jag insett om mig själv, så är det att jag aldrig kan välja bort att tänka på sådant jag mitt filterlösa varande uppfångar och invaderas av, och att det bästa jag kan ta mig för är att dra mig undan i ensamhet och låta alla intryck och drömmar, all påverkan och åverkan, landa genom skrivande, skapande och baravarande. Och då är det så gott att veta att andra också har uppfångat och reflekterat över något som engagerar en och att de landat på samma planhalva i matchen som en själv.

Promenaden blev lång, som skrivet. I början av den gick jag Sikforsvägen ner. Bifogar ett par bilder därifrån. Samt en från Fjällbovägen. Nu är klockan snart halv fem. Det mörknar och jag ser fram emot att hänga ett tag med mina vänner på Rumi Center for Spirituality and the Arts över zoom. För nätet och det häringa digitala har ju också sina välsignelser, Alhamdulillah (tack och lov).